Dagens google translate: Nina Simone

Jag är så starry eyed och allvarligt miss,
Som en näktergal utan en låt att sjunga.
Åh, varför ska jag ha våren feber,
När det inte ens våren?

Jag håller önskar jag vore någon annanstans,
Walking ner en märklig ny gata,
Hörsel ord har jag aldrig aldrig hört,
Från en man har jag ännu inte träffat.

Jag är så upptagen som en spindel spinning dagdrömmar,
Jag är så svindlande som en baby på en gunga,
Jag har inte sett en krokus eller en rosenknopp,
Eller en rödhake eller en bluebird på kanten,
Men jag känner mig så glad på ett melankoliskt sätt,
Att det kan lika gärna vara vår,
Det kan lika gärna vara, kan lika gärna vara,
Det kan lika gärna vara vår.

Livet är förjävligt-paradoxen

Här sitter jag och tycker att livet är förjävligt. Och här har vi så paradoxen:

De gånger man sätter sig ner och säger det rätt ut utan att mena det, då blir det stort och människor omkring en tror att man tänker hoppa framför ett tåg.

De gånger man sätter sig ner och säger det rätt ut och faktiskt menar skiten, så tycker folk mest att man är rejäl och fnissar åt att man kan slänga ur sig så gröna, trubbiga ord.

Man är liksom aldrig riktigt kalibrerad med andra människors parallella band.

Just nu menar jag det inte, just nu är jag rejäl och det är gröna, trubbiga ord. Men många av er – så fungerar paradoxen, särskilt när jag dragit upp det här med att det finns en paradox – kommer att få för er att allt är tvärtom.
Nå; livet är förjävligt och ute är det snöblandat regn.

Jag packar mina böcker. Visste inte att de var så många. Tar upp titel efter titel och leker att de är någon annans, blir således djupt förälskad i mig själv; hade en man haft alla dessa böcker, tänker jag, så hade jag gift mig med honom utan att ens veta hur han såg ut. Det är brott och straff och skönlitteratur, det är en stor samling antik poesi. Det är soldatsviter och paret Martinson, obskyr konst, finska kvinnor, bra dikt, dålig dikt… Det är liksom Ekelöf och Parland och Malmsten i ett smått högdraget kaos här hemma.

Bestämde mig för att göra en hög med böcker jag vill läsa innan jag flyttar och ha tillhands: de blev 34 stycken. Ett högt torn. En halv låda.

Jag har aldrig bott såhär länge på någon plats i hela mitt liv, det kanske är det som gör det så knivigt. När jag tänker på min barndom så tänker jag att jag aldrig fick packa upp, jag fick aldrig ha mig någonstans på en enda plats – jag tror att vi räknade ut att vi haft 19 olika boenden i familjen, sedan dess har jag haft fyra till.
Nu snart ett femte. Eller ett tjugofjärde. Och aldrig har jag väl packat upp, riktigt.

Att flytta

Mamma svär sig fri och säger att det har med de Lindbergska generna att göra. Att det är sådana vi är. Att pappa var likadan, att det bara är så, och man hör på hennes röst att hon i hemlighet tycker att det nedärvda genetiska känslospektrat är något fint; själv har hon aldrig stått och gråtit över ett par flyttkartonger. Hon är liksom förundrad över känslan.

När jag och er pappa skulle flytta för första gången, säger hon, så låg han och grät i soffan i flera dar.’Jag har ju byggt de där garderoberna’ kved han bara…

Jag har ju byggt mina garderober, kvider jag och känner tårarna rinna längs hakan.

Och plötsligt saknar jag min smått gråtmilda pappa lite mer än vanligt.
Och då blir jag gråtmild. Och sådär håller det på.
Och jag kastar mig över telefonen för att se vad klockan är i New York och tänker att inre katastrof hos den ena kanske skulle kunna ge någon slags själsig aning hos den andra, men så funkar det aldrig, och där är klockan fan ingenting, och här är klockan allt.

Jag kommer!

Målar lite lister.

Nu börjar jag igen

Och så sa han plötsligt, mitt i butiken med en vara under armen: bloggar du inte längre?
Och jag såg på honom och var häpen. Läser du min blogg?
Det händer, sade han. 

Jag som trodde att min blogg låg så långt från det där, så långt från honom. Tänkte väl att det var skönt. Att nu fanns ett annat läge, nu slapp jag stå till svars – för om ni bara visste vad jag fått stå till svars! Jag har fått stå till svars. Jag hade ett ex som utifrån bloggens information kunde författa ett långt mail om att jag var något slags alkoholistidiot som aldrig skulle bli något, den sved och var märklig. En annan hade jag nämnt som hastigast och hens mamma skickade galna mammahatmail utan anledning – ja, så är det med det där. Det kan få en att bli lite trött. Att sluta. 

Men du läser min blogg. Du, som just idag stod i butiken med en vara under armen och hade köpt en stor hortensia till mig i present som du hade i en kasse, och du gjorde det för att jag hade mensvärk, för att det är min favoritblomma, för att varje gång jag gått förbi hortensior med dig så har jag sagt åh, hortensior, och för att du har en hel anteckningsbok i din telefon med saker jag tycker om. 
Du kom bakom mig där jag stod i bokhandeln och tittade och förvrängde rösten och sade “hallå där”, och jag vände mig om helt lugnt för jag hörde att det var du. Du, med en stor blå hortensia. Inget billigt skit, sade du och pekade på påsen. Och vet du vad det är för dag? Och du bloggar inte längre?
Och jag föll in i dig. 
Jag ska börja nu igen, sade jag. 

 

Jag svirar

Jag är lite nervös inför bröllopsfesten, det måste jag medge. Tur att G ska med. Klänningen fiskade jag upp från en låda och visste faktiskt inte ens om att den fanns – men den får mig att se ut att vara både halvnaken och tre meter lång, så okej. 

Återstår bara håret. Det ska G få fixa. Vet du hur man gör, frågade jag igår. 
Har inte den blekaste, sade han. 

Nu flaxar fjärilar

 

The limits of my language means the limits of my world

Jag drömde att jag förtvivlat försökte förtöja en båt. Jag gjorde fel, gång på gång, hur mycket jag än kastade och drog i den där förbaskade tampen så missade jag och drev iväg från kajen på Strandvägen i skymning och storm medan en radio stod på och raspade från hytten—

I morgon ska jag på stor fest på en båt. Barndomsbästisen gifter sig. Jag får fjärilar i magen bara jag tänker på det – på avstånden i tiden och hur hon och jag, två ganska töntiga åtta-nio-åringar, plötsligt är stora och att hennes dag är i morgon.

Det är fredag. Jag vill se horisont och himmel. Hav och gränser.

Citatet i rubriken är från Wittginstein, och Wittgenstein var underbar. Klart slut TUT.

Bloggläsarbussen

Du sitter på vår buss. Den du och jag brukar ta. Nå – du tror förstås att den är din, att det är bara du. För du har glömt mig. I sätet framför dig ser du ett schabrak till bok – du undrar förresten hur “schabrak” stavas – sedan undrar du vad det betyder – små sidenband av tankar som fladdrar förbi i blåsten hos de flesta – och du ger den boken en snabb blick. 
Du tycker att namnet Pablo Neruda låter litet bekant. Att fingrarna, nu när du tänker efter… de smala, med blått nagellack… nej, det var nog inget. Skit i det. Du tar upp din telefon och läser nyheterna. För vem vet, de kanske har hittat planet nu. 
Plötsligt pratar schabraket. 

Jag är stormig tång, mumlar den tyst. Slagen av de hårda sjöarna…

Du rycker till och svär inombords. Varför ska alltid du råka sitta fastkilad på bussar med dem, varför finner galningarna alltid dig? Det fanns en tid då man spärrade in de här människorna. Och inte för att vara hemsk eller så, tänker du, men då fick väl folk ändå åka sina egna bussar i lugn och ro. Inte för att vara hemsk. Men så är det. Du ser ut genom fönstret och tänker lugna tankar. Lugna tankar, lugna tankar, lugna tankar. Ingen vill dig något illa. Du känner ett par ögon som stirrar på dig. Man ska inte möta deras blick, tänker du. Men du måste. Så du ser upp. Och du ser mig.

 

Alice, flämtar du. Vad du skräms! 
Hej, säger jag. Du märker att jag blir glad och lite nervös. Att jag är lite rufsig i håret. Men herregud, tänker du, det gör inget. 
Jag är lite sunkig, säger jag som om jag just läst dina tankar. Ursäkta.
Du är väl aldrig sunkig, säger du. 
Äsch, säger jag och kramar dig.

 

Först är det trevande och lite blygt, vi har trots allt inte setts på länge. Du hade glömt att det är vår buss. Och jag säger att jag också glömt men det har jag inte, jag har aldrig glömt, jag har tänkt på det och tänkt på det och bara inte velat åka – 
Men vad sjukt, säger jag. Jag hade helt glömt att du åker den här bussen. 
Ja där ser man, säger du. 
Följ med hem till mig, säger jag. Jag har te. Och Rosé. 
Du ska precis säga att du har annat inplanerat, att det inte passar så bra (för du är trött), men så drar jag av dig på min hållplats och in på min gata och du tänker att nu missar du Vetenskapens Värld men jag pratar och pratar så att du inte får en syl i vädret. 
Jag är osammanhängande som vanligt. Svamlar och stammar och snubblar för att det är du. Till slut sitter vi i soffan och du har en kopp i handen och jag säger försiktigt att jag hoppas att det är okej om jag sätter på Vetenskapen Värld litegrann.
Det går väl an, säger du. 
Och jag stirrar på dig i smyg igen. För jag kan inte förstå att det är du. 
Och så tar du mod till dig och frågar var i helvete jag varit. Var i helvete har du varit? 
Jag har bara gjort lite annat, säger jag. Men nu är jag ju här igen. Berätta något. 
Vadå berätta något, säger du.
Bara berätta något. Vad som helst.
Så du berättar och jag lyssnar och viskar när du är färdig att jag är så glad att du är här.

 

jag badar i blått elektriskt ljus

Jag gör för mycket. Allvarligt talat, det är så. Dagarna går som ett konfetti – jag jobbar, målar någon vägg,  parerar någon elev, jag har tur om jag hinner läsa två-tre sidor på den kvart som är kvar av lunchen när man hunnit äta. Genom korridorernas avlånga öppningar av ljus hör jag ständigt gapskratt, fniss, jag hör det leva där inne och det stör mig.  För jag vet att jag får diska efter dem sen.

På bussen hem, när jag kliver av, till och med hela hörnet runt Karlavägen har jag boken uppe i ansiktet för att läsa Edith Södergrans brev till Hagar Olsson och när jag kommer in kastar jag boken åt helvete in i lägenheten för att Edith Södergran har visat sig vara en jobbig krävande jävla vän som man bara får ångest av även om hon ständigt sitter dödssjuk i karelen – kanske FÖR att hon ständigt sitter dödssjuk i karelen – och jag tänker (samtidigt som jag skäms litterärt) att hon väl kan sitta där då, med sin morsa och sitt elaka kattskrälle och frysa.

 

Vita rosor

Jag har viss pms, ok? Jag stirrar på små fåglar och undrar hur de ska överleva. Jag är sån. Det är det närmaste du någonsin kommer komma en depression, så sa en terapeut en gång. För du är för medfött glad liksom inuti.

Igår var jag hur som helst på en föreläsning på Historiska om runstenen på Björkö. Jo.

Ja, det där säger väl ingenting. Arkeologen sade inte särkilt mycket matnyttigt heller. Men det är sådär med arkeologer; de tycker liksom att det de gör är så bra att varför ens bemöda sig att gå och bli pedagogisk och herregud? Det jag gör är så bra! 

(jag var yngst)

Sedan träffade jag upp G för en middag på Fridéns. Så kom vi hem. 
Du kanske borde sätta dig ner, sade han. 
Vad fan är det frågan om, sade jag.
Så langade han fram ett paket.
Jag såg den, sade han, och så tänkte jag på dig.
Och jag rev upp den och ropade AHHHHH!!!!!!!
Och jag såg på honom som ingen annan människa kan ha sett på honom förut.