Grattis Linda Rosing!

Morsning!

Linda Rosing födde en son i natt, och jag blev faktiskt genuint glad för hennes skull. Fan vad kul. Nu tar vi våra hjärtmuggar och skålar. För ödmjukhet, och liv! Grattis!

00.27

Halv ett, herregud! Och här satt jag med alla lampor på och undrade varför världen blivit så tyst och det börjat visas dåliga serier på tv. Nu blir det ett glas vin för mensvärken och bära lillen i säng – vad gör han uppe förresten? Jag har råkat vända min hunds dygn. Stackarn. Sorry.

Ps.

Stina är hemma från Kairo. Äntligen.

13.39

Jag sorterar gamla bilder och läser bloggar. Jag gör ofta det. Det är lugnande att följa andra människors liv, mycket skönare än att dela med sig många gånger. Inte alltid bloggar med substans – jag njuter av det überytliga i cirkusen för att det känns så otroligt… främmande. Att dricka smoothies hela dagarna och knäppa fast sitt löshår. Vlogga lite. Hej bitches. Och alltid detta platta tjat om att det är medvetet, fast omedvetet, fast alter ego, och, eh, alltså “det här är inte jag” vilket är en jävligt modifierad och småsorglig sanning.

Visst är det en form av samhällsexperiment eller vad folk nu på debatt och så vidare kallar det, visst är det det, låt säga att det är den vuxna benämningen på det som egentligen pågår; men det är mer komplicerat och platt än så. Det är unga tjejer som jagar en dröm. En rimlig dröm, javisst, de vill vara snygga och pucko och få uppmärksamhet, folk ger dem det, det enda problemet är att de ska vakna varje morgon och vara fast i sig själva sen. I en människa de inte vet vem det är. Vad fasansfullt! Kan ni tänka er? Jag hade också gått ut och låtsasskrattat och sagt att det var båg och förbaskad lögn. Det har jag gjort massor av gånger.

Jag har klätt ut mig i min bimbokostym och supit mig full och varit yta yta och vaknat nästa morgon som en annan, det var inte mitt fel, det var alter egot, sorry sorry, lurad lurad, när jag egentligen inte haft någon aning om vem som var vem. Det är så de måste känna sig. Som introverta mytomaner. Att gå runt och göra så varje dag, och dessutom med publik, det måste vara helt jävla tjotahejsan, som en enda lång bitterljuv dröm där man gör något äckligt men inser att man gillar det. Konstant bakis, fy för helvete.

Nu ska jag shoppa leggings och dricka latte hela dagen, tihihi, eller så blir det snabbkaffe och lägenhetsvisning. You’ll never knooow! Eh.

Oj, nu kräks Bosse. Tillbaka till verkligheten.

Hajar du? Hehehe.

Lördagkväll, hajspecial på tvåan. Trevligt initiativ av dem tycker jag. Här har jag nu en mjukisdress, en calzone och flera timmars underhållning framför mig – just nu försöker dokumentärfilmarna ändra mina perspektiv. De säger att hajar inte bits. Att läskautomater är farligare än hajar. Hajar är snälla och kan minnas saker.

Mja, mjo. Mje. Jag medger att det ser lite… tråkigt ut kanske, när man ser folk döda hajar på trålaren, det är väl lite onödigt sådär. De kan få leva sitt liv där i stora havet. Men jag vill ju inte direkt bada med dem, det måste ni väl förstå? Jag vill helst inte klappa dem. Helst inte.

Kompromiss: Kan vi inte bara bygga ett konstgjort hav eller så där alla läskiga djur kan få simma omkring? Vi hägnar in ett helt land, förresten, där hajar och pitbulls och krokodiler och Liza Marklund kan få leva ut sina aggressioner i total symbios så att vi snälla typer får bada och läsa tidningen i lugn och ro. Va! Vad skönt. Det gör vi. En annan variant är förstås att jag låser in mig med min calzone och aldrig mer går ut.

Nå, ikväll accepterar jag motvilligt hajarnas koexistens med människor. Annars vore inte filmen Hajen så läskig, och den rundar de av med 22.35. Snyggt av tvåan! Som ett avslutande ironiskt flarn.

Jag har bara en sista sak att dela med mig av vad gäller just Hajen, och det är att jag i hela mitt liv haft en sådan konstig kärlek för skådespelaren Richard Dreyfuss. Jag älskar fan karln. Och jag förstår inte varför. Jag skulle inte vilja gifta mig med honom, jag beundrar honom inte, det är bara något med den mannen som gör att jag skulle kunna glo och glo och glo och glo och lyssna och lyssna och lyssna och lyssna på allt han gör i en övervakningskamera i femton år utan att någonsin tycka att mitt jobb var tråkigt.

4 dec – jullycka

Jag och klara smet från jobbet för att se en eftermiddagsbio. I 3D förstås. “Jag är nervös”, viskade jag i biomörkret. Jag var så förväntansfull. Oh oh, så coolt det var – jag är medveten om att jag har en något naiv approach till sådana här saker, men just därför är det väl extra kul att gå med mig. “Ohoohooo”, ropar jag förtjust när saker sticker ut från bioduken. “Ohohooo”. Jag kan liksom bara inte förstå hur det går till.

Vi såg En Julsaga, den där med Jim Carrey. Den är min favoritjulsaga. Som liten kunde jag se den om och om igen med Joakim Von Anka som Ebeneezer Scrooge, vältra mig i Dickens gamla dänga om hur den dumma sura gubben får träffa spöken och bli snäll igen. När andra barn gjorde annat satt jag med näsan i någon bok där ond blev god eller, ännu bättre, alltid hade varit god men var ond för att hon bara var olycklig. Det var väl mitt sätt att hantera världen, i barnsliga, förutsägbara, litterära klassiker; och ändå blir jag fortfarande förvånad i slutet!
Jag är 24 år gammal!

När jag vandrade hemåt var jag en ödmjuk tant som önskade alla en riktigt god jul. Hej hej, god jul, hej, jul, god jul, hej hej ho ho, inte en enda människa kan irritera mig nu. Och så köpte jag mig lite god glögg.

När jag kom hem låg ett paket på hallgolvet. Det kändes magiskt.

Och där stod jag orörlig med alla påsar.

Sedan viftade jag bort tanken, “det är väl något erbjudande nu igen”, och så öppnade jag det lite med halva hjärnan medan jag tog bosse i knät och sparkade av mig skon och… drog plötsligt efter andan. I ett paket utan avsändare. Med mig där, klart och tydligt som adressat. Och med det enklaste, mest perfekta innehållet jag någonsin hade kunnat önska mig. Hur visste du? Vem, vem var det som visste?

Ett gratisnummer av populär arkeologi. Det blir inte bättre, jag har lagt den på min huvudkudde. Nu återstår att ta reda på vem den anonyma beställare är som gett mig detta i julklapp så att jag kan ge dubbelt upp tillbaka. Du gjorde min dag, du gjorde min jul, med 36 sidor av det hemligaste roligaste jag vet. Stort. Jag blev så rörd. Jag vet inte vad jag ska säga, tack du! Tack snälla! Och GOD JUL!

Morgonkaffe

Ahhhhhhh bråttom bråttom kaffe kaffe

Jag tar en Alicciato, världens mest civiliserade vinterdryck. Vatten, snabbkaffe, grädde, voila. Det smakar som kaffet på sådana där lägenhetshotell på Gran Canaria.

Grattis storebror!

Min brolle fyller 26 bast idag, glömde jag att berätta det? Ja må han leva, ja må han leva. Y så vidarish.

Eftersom jag lever under budget fick paket slås in med billigt papper och maskeringstejp. Det är faktiskt tanken som räknas. Man kan alltid skriva något gulligt på paketet med läppstift också…

Som ni ser så ser jag ut som en miljon dollar i min pälsjacka – den köpte jag för övrigt för 200 kronor. Men, men, ser det inte, ja jag vet inte… kalt ut? Som att någonting fattas? Något stort och jävligt hårigt? Ni vet, som gör en glad?

Ah! Snacka om att se ut som en hel chewbacca.

3 dec – jag har en smedja i köket – chainmaille!

Undrar ni ibland vad blonda singelbrudar på Östermalm har för sig? Ja, vad gör jag om kvällarna egentligen? Alltså – då jag inte springer på creddiga klubbar och solar solarium, fixar naglarna eller hårdbantar?

Joho, sörrni. Det ska jag berätta nu.

Jag bygger en vikingakub. Ni läste rätt, en vikingakub. Här skäms vi inte inför varann, det är väl inget konstigt, du vill också bygga en. Och jag ska hjälpa dig.

Till detta behövs detta:
Någon slags avbitartång
Någon slags annan tång
En till annan tång
Vajer för 18 spänn
Kinapinne
Kopp te
Gubbtröja

Börja med att ta ett fast tag om vajern och kinapinnen. Smaka på den. Jag valde en gul kinapinne, det är solens färg och den ser man inte mycket av these days. Sätt på någon riktigt nördig musik. Nu kan vi börja!

Vira nu vajern runt din kinapinne. Det är jävligt jobbigt i början, men man får in sin teknik till slut. Jag är rutinerad, så för mig går det undan. Sedan knipsar du av vajerns navelsträng med din avbitartång.

Titta! Vi har en fjäder! Den knipsar vi.

Då får vi fina ringar, ringar vi kan leka med. Och göra vikingakuber. Det kallas för vikingakub i det Alicianska hemmet för att det låter bra och är en väldigt gammal lära. Jag tvivlar på att vikingarna gjorde särskilt många kuber på det här viset, kuber är det bara vi nördar som gör. Förr var man coolare än så – då tillverkade man brynjor och det är just en sorts brynja vi gör nu som vi sedan sammanlänkar. För här är vi emot krig och våld, inte sant, och vi behöver inga brynjor. Då kör vi!

Vi tar helt enkelt upp en ring med vår tång och börjar med att trä på två, för att sedan stänga, öppna, lägga till en, och så vidare, tills det känns som att vi gjort det i all oändlighet.

Sedan sammanlänkar vi skiten. Här måste man ha huvudet på skaft. Tappar man tråden så ska man inte bli ledsen, som alltid när man approachar problem så löser sig allt bara man går in i rollen som jättejättearg vikingadvärg.

Stoppa förihelvete inte skiten i munnen! Järn, olja, äckligt, farligt. Det struntar den jättejättearga vikingadvärgen i, nam nam, call me Mr Ice.

Sisådär! Som ni ser har vi då strax en platta – den utgör grunden till en vikingakub. Fem-sex sådana plattor kan vi sedan sammanlänka till en fyrkant, en kub, och då har vi en vikingakub. Förhoppningsvis. Är tanken.

Sådan här ringkonst kallas för chainmaille och är, om än ocoolt, så lugnande och kul. Nu gör jag värsta hardcoregrejen här med järnvajer, men smycken i fin koppartråd är också roligt om man är lite mer åt det puttinuttiga hållet.

Man sätter en kvalitativ prägel på sin vardag; lite matematik, lite pyssel. Och så tillfredställer man det där djuriska behovet av att ha en vikingakub i hyllan. Tänk er. Vikingakub. När den är klar tänkte jag göra mig en brynjebikini.

Jag vältrar mig i nittiotal

1994 var jag nio år, då var den stora löpsedeln att den där konståkerskan blivit dängd med ett järnrör av en annan konståkares man. Minns ni? Nancy Kerrigan. Herregud, vilken nostalgi. Det var förfärligt, den väna Nancy hade fått knäna brutna av den fula paddan Tonya Harding och att Nancy var så vän gjorde det hela så extra våldsamt.

Nå, Tonya Harding är med på Oprah idag. Vet ni vem som också är med? Oj, oj, oj, oj.

1993. Lorena Bobbitt. Jag bara skrek rakt ut när jag hörde henne presenteras – Lorena! Bobbitt! Kvinnan som skar av sin mans penis en mörk och kulen natt efter att han packad kommit hem och våldtagit henne. Hon skar av penisen, tog den med sig, körde runt litegrann och kastade ut den genom rutan på motorvägen. Polisen hittade den senare och de kunde sy fast den igen. Sedan blev mannen porrstjärna med sin nya snopp. Ha, ha, oh, det är så härligt. Detta är min barndom.

Observera Frankenpenis. FRANKENPENIS! Ha, ha, ha, ha…

Björnen sover

Bosse surar.

Ingen vill leka med Bosse. Det är så tråkigt. Så jävla tråkigt. Tycker Bosse.

Han har vält ut sin leksakskorg och petat lite med tassen på varenda en av sina 28 leksaker, liksom duttat, men ingen av dem är kul nog. Han har tröttnat på dem. Och matte bara ser på tv. Jävla matte. Jävla tråk.

Är du sur älskling, säger matte.

Klart som fan att jag är sur, säger Bosse. Fyfan. Jävla tråkiga jävla skit.

Du är inte bara lite trött och grinig då?

Äh lägg av. Jag är pigg som… som en…

Och så rasar han ihop. Och matte bara fnissar. Fyfan.