Fruktansvärt (men) kul

Haha, vad i hel…

Vilket djur på savannen har bäst syn?

Jag vaknade för en stund sen, då var klockan sex. Och jag stirrade upp i taket. Jag tänkte mig att jag var en robot, så tänkte jag, när jag gick upp. Jag tömde min diskmaskin, och jag råkade lägga diskmaskinstabletten i tekoppen nu igen. Då skrattade jag. Försökte skratta som en robot. Sedan drack jag ur min zebrakopp. Ja, alltså, först tog jag ut diskmaskinstabletten förstås och gjorde lite kusmite istället, både kusmite, och zebran, det kändes lite som att fira någonting. Jag väntade på någon.

Min zebrakopp förresten. Vi kan väl lika gärna presentera er för varann. Den är som jag, på något sätt, när jag är otrygg vill jag dricka ur den. Den är så fin, min zebrakopp, och så onödigt märkligt konstruerad att man inte kan annat än att bli glad av hela alltet. Varsågoda. Zebrakoppen.

Den består av tre delar – ingen förstår varför. Jag har ingen aning. Först och främst är det en kopp… sedan har den som ett lock med hål i, och sedan ännu ett. Med en liten zebra på, javisst. Det är helt idiotiskt. Men gott blir kusmit i den, det är väl egentligen det enda som spelar någon roll. Javisst.

Sedan tar jag något på måfå ur hyllorna. Konny Isgrens “Övning”, aldrig läst, är det inte han som har lingon i fickorna? Bläddrar. Stannar. Streck i bläck. Du är så dramatisk.

Fäste för fäste brister.
Då händer det. Jag finns inte längre! Och om
jag ändå skulle få kalla detta något, för något,
skulle jag faktiskt, helt banalt, kalla detta lycka, en
känsla, nej, ingen känsla, en upplevelse av…
komedi, denna sublima, och sköra instans som
skulle brista om någon rörde vid min axel, och stod
jag upp skulle jag falla mot golvet i ett slags knakande
läte, som om varje ben i kroppen tillfälligt
lämnade sin natur av sammanhållning.

Att så avtyna är en konst jag behöver för att
klara alla vardagens sammanfogningar här hemma.

18.55

Idag är det… ja, ni vet, den där dagen. Den där. Ni vet. Dagen. Just det. Ju mer tiden går desto mindre berör det faktiskt, jag har inte ägnat det en tanke. Kanske en, kanske två, när jag sammanbitet vänt bort huvudet från ett skyltfönster.

Allt behöver inte beröras precis hela tiden; jag orkar inte klafsa runt, runt i samma gamla lervälling och bli sentimental. Det har jag lärt mig. Att inte hålla på. Det är så lätt att fastna i samma anekdot om och om igen förresten – jag tror att jag läst Alex Schulman skriva om sin fars coca cola-cup nu mer än minst tre gånger, den har liksom etsat sig fast hos honom som något besatt minne. Det blir så nervöst att läsa. Nej, här klafsas inte runt! Framåtrörelse! Kom igen!

Jag är helt enkelt inte på ett sorgligt humör idag. Vi kan väl bara lägga den här dagen i en låda så länge, så kan jag bli lite melankolisk sen?
Jag har all tid i världen att älta allting.
Sen.

Nu ska jag göra något annat, äta glass kanske, spela spel, alla spöken är portade tills jag har tid och lust. Försvinn, du dumma spöke. För du finns inte.

Oren Lavie – Her morning elegance

Morrn. Nu ska jag dricka kaffe och leka flyttgubbe. Titta nu, bra video!

Murmur

Jag har ändrat mig lite angående muren. Min bror, som ju lärt mig allt, drog en snabbversion av alltihop över telefon och berättade sådär som bara han kan berätta om ögonblicket då murarna föll. Om gränsen som öppnades. Han lade till att Alice, du var ju född då, och pappa var där och åkte med de där bussarna.

Grattis då mur… Tyskland! Jag virrar fortfarande ihop begreppen lite.

Ut, ut,

Jag går ut. Ut, ut, ut ur mig… så började en dikt han läste när han ringde en gång; jag går ut, jag vet att den gick så, jag önskar att jag visste vad den dikten hette.

Såhär års är promenaderna som hela underbara projekt. Man ska sätta på sig varma skor – jag tar snowboots och känner mig patetisk -, halsduk, kappa, nyckel, påse, hund, koppel, ut, ut, ut ur mig, och sedan traskar man och låtsas att man är en magnet som måste undvika andra magneter. Det ingår i projektet, att undvika folk så gott det går. Speciellt när tofsen är ful. Jag är så negativ. Negativt laddad. Världen har väl samma värde, vi drar oss väl ifrån varann.

Bosse balanserar på någonting. Jag spekulerar. Ser in i ett träd och betraktar löven, konstaterar melankoliskt, jag ser i 3D, jag är inte blind. Allmänt tankesvammel. Kocken på gamla Östergök står lutad mot fasaden och röker. Det står alltid någon där. Kock efter kock, alla verkar de röka och alla står de på precis samma sätt med fotsulan mot väggen och den där dumma hatten och visslar snällt åt Bosse och alltihop känns som en gammal matiné. Vi går, vi går, jag och min håriga heliumballong. Ut ut filmen. Jag ser allt i grått och funderar på de där stavarna man har i ögat.

På tal om stavar, tänkte jag säga, men det är det ju inte. På tal om ingenting. Jo, på tal om värde! Laddningar! Jag läste någonstans att man för väldigt, väldigt länge sedan hade en idé om att bygga ett tempel i järnmalm. Bara ett tomt, gigantiskt tempel. För flera tusen år sen. Sedan skulle en gudinna avbildas, även hon i järnmalm – om det var Pallas Athene eller så – och läggas in i mitten av templets stora, tomma sal så att hon… svävade där. Med hjälp av magnetism.

Är inte det en fantastisk idé? Jag log när jag läste det. Jag kanske kände mig lite så, jag kanske gör det fortfarande ibland, som en gudinna i järnmalm som är fast mellan polerna i en stor tom jävla sal av järn.

Och så fotograferar jag min egen skugga.

Det ser så vemodigt ut.

Chatta om muren

Ja, jag vet, jag kanske är gammalmodig. Men jag förstår inte det här nya att man ska chatta om allting. Chatta med idolerna, med relations-Eva, chatta om fucking muren. Vadå “chatta om muren”, hallå, va?

Vem fan vill sitta och chatta om Berlinmuren?

Morgonkvist

Jag har fått morgonpasset idag, då blir det att tassa upp tidigt och titta på Montel.

Världens konstigaste talkshow.

Just idag var A-gästen en ung kvinna som blivit bortadopterad av sin knarkande mamma och hade levt hela sitt liv i panikångest. Efter lite korkade frågor ropar Montel plötsligt “Skicka in henne!” och in kommer mamman och alla smågråter. Någon korkad fråga, sedan plötligt “skicka in henne!” och en förlorad syster kommer och sätter sig. Korkade, korkade frågor. “Skicka in henne!” – Ännu en!

Där sitter hela den trasiga familjen framför publik och bara tittar lite på varandra med tårar i ögonen medan Montel liksom travar runt litegrann och frågar ditten och datten. Vänder sig till mamman.
“Vad var det för knark du tog?”
Vänder sig till den unga kvinnan.
“Varför letade du efter din mamma?”

Sedan avbryter han plötsligt någon mitt i en mening, svamlar något moraliskt i kameran, typ “såhär kan det gå ja… kom ihåg att ta hand om varandra där hemma.” och dadadada Montel och så är det slut. Sådärja! Då fick han hantera fyra spillror till människor idag igen, tack, tack, lycka till. Det irriterande är att showen ju hade varit ganska intressant utan själva Montel. Nu blev det mest som en enda lång panikattack för alla inblandade.

Krav och Dole på samma klase

Varje måndag får vi en fruktkorg levererad till kontoret. Den sista tiden har vi haft en del kontroverser med fruktföretaget – ibland får vi Kravbananer, ibland med märket Dole och Dole kan man ju inte ha om man som företag profilerar sig som humana. Vi är snälla. Vi vill ha Kravbananer.

Såhär har fruktföretaget nu löst situationen med bananleverans till ett gnälligt kvinnokontor:

Touché!

Afton-opedagogisk-bladet

Man behöver inte vara Einstein för att fatta att man när man förlorat någon närstående – speciellt hastigt – är i någon slags chock. Inte för att omyndigförklara sörjande människor, inte på något vis, men man är inte riktigt rationell, varken precis när det har hänt eller under en tid framöver. Inte konstigt. Inte konstigt alls. Man får ett släng av sinnessjukdom helt enkelt, jag pratade med kaniner och telepatiserade med moln ett bra tag innan jag kom ut ur töcknet.

Det är möjligt att det är lätt för mig att leka smart, jag som kan skratta åt mig själv såhär i efterhand, men jag tycker att Aftonbladet borde tänka till lite innan de publicerar namn och bild på en nyss avliden treåring och hans storgråtande mamma och pappa. Att dra ur dem “smaskig” info – innan det ens gått en vecka! Klart de vill berätta sin historia, det är det första man vill för allt och alla, men den de behöver sitta och älta det här med är inte en kvällstidningsjournalist.

Jag kände mig bara smutsig när jag läste det där. Lite som att jag hade gått naken på en främlings begravning.