Jag ska iväg på dejt om en halvtimme och gör mitt allra bästa för att se världsvan och sval ut. Det går liksom inte riktigt, som ni ser, men det får bli vad det blir.
Jag har åtminstone guldnaglar! Nagellacket fick jag av mamma i julklapp. Alltså: gratis. Den karl som inte gillar guldnaglar är ändå ingenting att ha, right?
Gick på bio med syrran ikväll; efter fem dagars isolering var det skönt att komma ut och hosta i en plastmugg med vindruvor framför lite redig sektthriller – det vill säga Martha Macy May Marlene. Se den inte. Jag ska inte säga att den var värdelös eller svår eller fånig eller så, men vi sjönk längre och längre ner i våra stolar och viskade “nä” och “men…” och skrattade nervöst när den var slut. Det var en sådan film. Med mycket ångest och bröst. Bröst porträtteras liksom ofta när ångest behandlas, när det ska fingras kring skam, det är kul.
Att när en kvinna inte riktigt mår hundra så slutar hon använda BH. Ohhh.
Jag har förresten ändrat mig: jag joinar aldrig en ekoby. Aldrig i livet! För det första verkar isolerade människor med gitarrmöten bli totala psykopater, för det andra städar de aldrig för det har jag minsann sett på Youtube. De bor mest i målade plåtskjul och “driver fik”.
När man är sjuk har man två-dygns-Harrison-Ford-marathon. Då känns det alltid lite bättre.
Jag har undvikit att skriva med mening. Man kan inte bara skriva hela dagarna. Kan, kan man väl, folk förespråkar skiten var man än går, men jag behövde en paus så då tog jag en.
Det är så vitt och tyst där ute. Då ville jag plötsligt knacka ner något igen. Bosse är iväg tills på onsdag, det är hemskt men bara hemskt i det avseendet att jag är ensam i lägenheten och måste konfronteras med en massa faktum, faktum som att jag hävdar att jag älskar ensamhet men inte sådan här ensamhet och sedan definiera den där ensamheten och inse att en hund råkat bli en viktig variabel. Han fyllde sju år i helgen! Sju år? Sju år! Jag skriver lite för långa meningar.
Julen var fantastisk. Den var galen men fantastisk. Till slut satt jag bara i full ångest över allt fantastiskt jag fått – nästan dödsångest, för hur toppar man det där?
Nyår var fantastiskt, det med. Femrätters följt av Dom Pérignon som vi halsade i en taxi som var överfylld. Lampor, fyrverkerier, skrik över staden. Galet men fantastiskt, det också.
Jag vet inte; är det snön? Är det det att lovet är slut, varför är jag så tillfreds plötsligt?
Så står jag plötsligt här i min grotta på väg ut på supé och kommer på att ni finns. Vilka ni än är, att ni ändå finns. Och att jag också finns. Att det är egendomligt, men bra.
Gott nytt år på er, era små jävlar! Ring, blogg, ring!
1. I morse när jag återvann glasflaskor stötte jag på en hantverkare som såg upp på fladdrande plast och gick och ställde sig på andra sidan gatan för att tankfullt se på saken ett slag. Så stod han där tillbakalutad en lång stund. Såg på vita remsor fångade av vind, som om han upptäckte något nytt hos sig själv. Han kan anas åt höger. Konstnären.
2. Prästen som försov sig till julottan förra året dök upp i pyjamas i år. Ett utdrag:
Och jaa han lyckades får man nog säga. Att peka på det mörker och tillkortakommaden som vi alla bär med oss men även att det finns ett ljus som gör stigen lite lättare att gå.
-Alla har sin egen “pyjamas under kläderna” var hans ord där framme i kyrkan.
3. Klippet nedan. Det kan jag titta på i hundra år. Hundra år!
28 minuter till julafton. Jag har tänt ett ljus vid lilla pappa på bokhyllan och slår in paket, tänker att de inte räcker, att ingenting någonsin går ända fram. Låt gå, det är ju bara jul. Har stekt köttbullar till familjen efter mormors gamla recept. Är nervös kring hur de blev, fan vet.
Man pratar mycket om pappa nu; jag minns att jag rusade ut ur klassrummet på Forsbergs en gång året han dött, förbluffad över min egen sorg, när vi fått en skrivuppgift om julen kring jul. Jag minns frustrationen i att läraren också kände pappa. Att pappa varit i rummet. Att var man än gick, så fanns han tummad i saker och människor och mig. Så är det fortfarande (speciellt när folk fått ett glas vin på jullunchen), men man störs inte av det längre. Tvärtom.
Vi stod vid ankomsthallen på Arlanda i en timme med blomkvast och kanelbulle häromdagen, mamma fick något djuriskt i ögonen och vägrade prompt lämna plats för andra.
“Vi kanske ska backa lite”, sade jag.
“Jag backar inte”, fräste hon och tryckte på.
Och så stod vi där, jag vet inte riktigt vad vi kände – mest tomrum, fast spänt, antar jag – tills lilla Klara dök upp bakom hörnet och mer från just den stunden har jag inte kvar i huvudet. Jag vet bara att vi plötsligt alla hade varandra i varandras famn. Alla som betyder något. Sedan dess har det varit så surrealistiskt att få fika med henne varje dag; att få se henne skratta, pipa som vi gjorde när vi var små! Världen skulle bli så fin om alla försvann något halvår åt gången.
Man pratar mycket om, och med, pappa nu. Pappa: hon är hemma. Vi är samlade. Bilden ovan är på mig och Klara på vår första jul som levande (jag har den på telefonen när hon ringer) och medan hon är den lilla väna med sorgsna ögon ständigt, så ser jag obehagligt mycket ut som min far.
Poäng? Man kan väl inte, och ska väl inte, fly från det viktiga som vidrör en.
Ibland räcker det med att komma hem, resa närmare sig själv ett slag.
Är det bara jag som får lite ångest av det här nya, klämkäcka, räkneklunset på WordPress? Jag ligger ju redan och grubblar om nätterna över att jag som obetydlig skrivit fler inlägg än Anna Book. Nu ska jag alltså bli peppad och vilja peppra BARA TRE TILL NU. Hjälp.
Det värsta är att jag efter att ha sett Alone in the wild halva helgen (en stackars man blir övertalad av Channel 4 att bo ensam ute i vildmarken i tre månader, rekommenderas) fått förklarat för mig att en människa i ensamhet – alldeles för mycket sådan, sådär som jag skulle vilja leva – räddar psyket genom att räkna precis allting för att känna att något yttre – som siffror – faktiskt belönar en. Eller vänta, det värsta är inte att jag fått det förklarat för mig. Det värsta är att det är sant, och att jag nu antagligen undermedvetet kommer att skriva tre snabba inlägg i rad bara för att jag är människa och att det är det enda man är, hur man än gör. Hjälp.
Han klarade sju veckor av tolv, sedan gav han upp och ringde SOS och satt och gråtskrattade på ett sunkigt hotellrum istället. Bra fucking jobbat, säger vi. Allvarligt talat. Jag hade klarat någon halvtimme. Två halvtimmar. Tre halvtimmar. Fyra. Fem. Åhh.
Efter sju veckor fick han åtminstone ett hotellrum och en ost.
Det är kvällen innan dagen D. Klara kommer hem ett slag. Imorgon kring lunch ska jag stå där på Arlanda och stampa, sedan ska jag se henne komma och ropa och springa och sedan släpper jag inte taget om henne så länge jag lever – det har jag förresten aldrig gjort, kommer aldrig att göra.
Vann förresten en låda juleskum och röd elvisp, hiskeligt ful, på kontorslotteriet.
Bosse var sjuk men är frisk. Nyår är oklart, det gör inget. Ingenting gör något ikväll.
Imorgon kommer hon. Imorgon kommer du! Jag möter!
Recent Comments