28 minuter till jul men ändå nyss och sen på samma gång
28 minuter till julafton. Jag har tänt ett ljus vid lilla pappa på bokhyllan och slår in paket, tänker att de inte räcker, att ingenting någonsin går ända fram. Låt gå, det är ju bara jul. Har stekt köttbullar till familjen efter mormors gamla recept. Är nervös kring hur de blev, fan vet.
Man pratar mycket om pappa nu; jag minns att jag rusade ut ur klassrummet på Forsbergs en gång året han dött, förbluffad över min egen sorg, när vi fått en skrivuppgift om julen kring jul. Jag minns frustrationen i att läraren också kände pappa. Att pappa varit i rummet. Att var man än gick, så fanns han tummad i saker och människor och mig. Så är det fortfarande (speciellt när folk fått ett glas vin på jullunchen), men man störs inte av det längre. Tvärtom.
Vi stod vid ankomsthallen på Arlanda i en timme med blomkvast och kanelbulle häromdagen, mamma fick något djuriskt i ögonen och vägrade prompt lämna plats för andra.
“Vi kanske ska backa lite”, sade jag.
“Jag backar inte”, fräste hon och tryckte på.
Och så stod vi där, jag vet inte riktigt vad vi kände – mest tomrum, fast spänt, antar jag – tills lilla Klara dök upp bakom hörnet och mer från just den stunden har jag inte kvar i huvudet. Jag vet bara att vi plötsligt alla hade varandra i varandras famn. Alla som betyder något. Sedan dess har det varit så surrealistiskt att få fika med henne varje dag; att få se henne skratta, pipa som vi gjorde när vi var små! Världen skulle bli så fin om alla försvann något halvår åt gången.
Man pratar mycket om, och med, pappa nu. Pappa: hon är hemma. Vi är samlade. Bilden ovan är på mig och Klara på vår första jul som levande (jag har den på telefonen när hon ringer) och medan hon är den lilla väna med sorgsna ögon ständigt, så ser jag obehagligt mycket ut som min far.
Poäng? Man kan väl inte, och ska väl inte, fly från det viktiga som vidrör en.
Ibland räcker det med att komma hem, resa närmare sig själv ett slag.
