och ute är det vitt nu
Jag har undvikit att skriva med mening. Man kan inte bara skriva hela dagarna. Kan, kan man väl, folk förespråkar skiten var man än går, men jag behövde en paus så då tog jag en.
Det är så vitt och tyst där ute. Då ville jag plötsligt knacka ner något igen. Bosse är iväg tills på onsdag, det är hemskt men bara hemskt i det avseendet att jag är ensam i lägenheten och måste konfronteras med en massa faktum, faktum som att jag hävdar att jag älskar ensamhet men inte sådan här ensamhet och sedan definiera den där ensamheten och inse att en hund råkat bli en viktig variabel. Han fyllde sju år i helgen! Sju år? Sju år! Jag skriver lite för långa meningar.
Julen var fantastisk. Den var galen men fantastisk. Till slut satt jag bara i full ångest över allt fantastiskt jag fått – nästan dödsångest, för hur toppar man det där?
Nyår var fantastiskt, det med. Femrätters följt av Dom Pérignon som vi halsade i en taxi som var överfylld. Lampor, fyrverkerier, skrik över staden. Galet men fantastiskt, det också.
Jag vet inte; är det snön? Är det det att lovet är slut, varför är jag så tillfreds plötsligt?
