Requiem

Jag dör nu. Jag menar allvar, jag tror jag gör det. Klockan är 04.44 och jag kan knappt röra mig, så mycket feber har jag. Det enda jag orkar göra är att dricka saft med sugrör. Det och att vira in mig i olika saker- har just nu fyra täcken över mig. Jag fryser lika jävla mycket ändå.

Fråga: Varför sitta och blogga när jag mår så dåligt? Ring doktorn!!!
Svar: Redan gjort, väntar dessutom på mail från sj.u. Hallå, var lite easy on me! Mina sista ord måste dokumenteras, och jag är inte riktigt i skick att rigga filmkameran.

Jaja; när ni läser det här har jag antagligen somnat in mitt i en hostattack och vaknat upp naken på en halvvåt gräsmatta och lärt mig kasta pil och samla nötter. Hela körsbärsdalen blommar och luktar Axe Africa och bäst av allt; pappa sitter väl med ett fjantigt litet fiskespö och skämmer ut mig vrålandes “SKOOOORPAAAAAN” när jag kommer. Vi bor grannar med en kattkäring som vill att vi ska störta elaka Tengil, men ååhh inte han också… Vi bor i små timmerstugor och måste grilla mögligt bröd över öppen eld, och Guldtuppen “serverar tyvärr inte Coronas efter årsskiftet”. Härligt.

Bara så ni vet så har jag tyckt om er allihop väldigt mycket, vi har haft många glada stunder tillsammans… men nu är det tyvärr dags för mig att vandra vidare och skaffa pottfrilla. Det måste ske, lika bra att det gör det nu när allt är avklarat; fakturan till assistansjouren är betald, soppåsarna slängda, och den gamla rostiga spiken i skoskåpet har jag dratt ur.

Solong babies, och länge leve evolutionsteorin!

Jag gjorde misstaget att börja läsa “He’s just not that into you”, Greg Behrendt och Liz Tuccilo’s bestseller. The no-excuses truth to understanding guys… jo man tackar! Enligt He’s just.. så är jag någon sorts galen idiot som ingen människa någonsin kommer tycka om. Den perfekta kvinnan ska:

Aldrig ta första iniativ till kontakt. Gör du det så får du skylla dig själv om det går åt helvete, då killar i regel hatar att bli uppraggade.

Aldrig ringa upp. Aldrig, aldrig. Ringer han inte själv så vill han inte ha dig.

Aldrig fråga hur han mår. Män gillar inte psyksnack.

Aldrig dricka, det är urskabbigt och innerst inne tycker han att du är ett packat luder.

Skojar ni att man får ångest eller… vad i hela världen menar de!? Man ska alltså sitta och dreja krukor medan man väntar på att männen bara knackar på med rosor i famn. Tadaa! Jösses. Man blir ju deprimerad, här har jag alltså gått omkring och gjort alla fel man kan göra. Är det såhär ni tänker, killar? Isåfall förstår jag inte riktigt vad jag ska med er till… Qx.se nästa!

Givenchy-holic

För er som är modeintresserade och funtar på London; missa inte 60-tals-utställningen på V&A.

Argh, jag får inte titta på klänningar på nätet! Får inte! Speciellt inte Givenchy… Som tur är så är det ju inte särskilt PK att bära sådana blåsor idag, men jag vill jag vill, jag vill! Snälla? En liten mintgrön, bara en. Då skulle jag bli frisk direkt. Eller blå, eller röd, eller svart. Rosa, lila, gul… GE mig, dammit!

Söndag 28/01 nollsju

Jag ligger i sängen och är ynklig. Varför ska detta alltid drabba mig? Jag bara snorar, hostar och spelar the hitchhikers guide to the galaxy, den gamla klassikern från 84. Konstigt nog så lönar det sig att ha en febrig hjärna, jag har kommit überlångt.

Igår var jag med Markus på After, det var faktiskt helt okej för en gångs skull. Han kom inte ens med (så många) sexuella anspelningar! Skönt att det faktiskt går att umgås utan att tjafsa, det är inte ofta vi lyckas med den bedriften… Vid tretiden kom Erik och kidnappade mig. Hans lägenhet var kall som fan, han borde skaffa en kamin eller nåt. Inte konstigt att man mår som ett cp idag. Nu flyter bokstäverna ihop. Dags för dagens femtiofjärde alvedon!

Ps. Mamma och Klara är snälla. De gick ut med Bosse åt mig och köpte cigg (!) och en macka. Tack snälla rara söta fina blaha blaha! Ds.

Hemma!

Ohhh, fast mark. Äntligen. Jag orkar inte berätta “hur det var i London”, jag har sett mer av staden på fem dagar än vad du någonsin gjort. Jag lovar. Jag kan berätta allt när jag lyckats smälta det hela. Det viktigaste är att jag är hemma (hemma hemma hemma! Hårt kallt golv, ensamhet, dusch.) och mår bra. Njae, bra mår jag inte direkt. Jag är hostig och febrig och hej-kom-och-hjälp-mig, men det är tamigfan oväsentligt.

Nu ska jag sörpla treo och ge Klara presenter. Jag är lycklig. Yes.

London del 1

Mates!

Nu sitter jag har pa hotellets internetcafe…fattar nada av tangentbordet och en gubbe (pedofil?) sitter mittemot mig och flortar. London ar tjock nice, vi har hunnit med bade shopping, femtioelva pubar och British Museum. Jag rekommenderar er dock att se till att ni bor fint om ni aker, vart rum ar som taget fran “kvinnofangelset”. Lite allmanna reflektioner:

– Badrummen. Jag vet inte vad engelsmannen har emot sina badrum, men ingen av oss har sett ett enda frascht an sa lange. Dessutom ar det fullkomligt omojligt att blanda till vattnet perfekt (de kor med tva kranar, old fashion) och de har alltid ett fonster oppet, garna sa folk kan se in.

– Det ar coolt att aka buss om man har ett sant dar blatt kort som sager “piip”.

– Jag har hamnat i catfight pa Black Lion. En kvinna borjade skrika nagot om att jag var en “upper class pig”. Gah. Som tur ar borjade min larare gorma GET THE FUCK OUT OF HERE!!! Och till slut forsvann hon in pa toaletten.

– Cigaretterna ar svindyra.

– Louise har ramlat pa en trottoarkant tva ganger.

– Jag har blivit immun mot ol och shoppat alldeles for mycket.

Nu ska jag ga ut pa var harliga gata och roka. Hoppas ingen middle class cp-kossa gar forbi.

Hejdååå

Jahapp. 07.09. Då bär det alltså av mot nya jaktmarker.

Pussenussetuss på er!
(om jag dör så vill jag att mamma tar hand om Bosse.)

/A

10…9…

Nu är allt packat och alla elektriska grejer på laddning. Åh gud åh gud åh gud. Hur fan ska det här gå nudå? Jaja, det kan ju inte gå längre än åt helvete iallafall, och där har man ju varit ett antal gånger förut. Mitt största huvudbry är att komma upp imorgon bitti. En sak i taget. Andas.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska ta med mig för böcker, däremot. Det står mellan Malmsten och Graaf. Hjälp!

Där satt den

Jag är så jääkla skidsugen nu så jag vet inte var jag ska ta vägen…

Jag och Bosse var just ute och njöt av snömassorna. Han studsar som en kanin, jag studsar efter, och till slut är vi helt snöiga båda två. Man märker att hundarna häromkring är glada över det roliga på marken, alla vi mött idag har haft vita nosar. Ghrghgaaah, jag önskar jag kunde ta dig med mig Bossetoss!

Idag ska jag träffa mamma på Tösse, sedan ska jag packa klart. Jag är helt hopplös på att packa, det här med planering är ju inte min starka sida om man säger så. Det blir mest “men om jag tar den här tröjan, då kan jag ju inte ha de där jeansen…” och till slut bara proppar jag ner lite grejer hipp som happ. Äsch, its the woman not the kläder! Det viktigaste är att man har kul ändå. Och kul ska vi ha, det har jag bestämt! Som det ser ut nu så kommer det bli ett himla fnattande fram och tillbaka till en massa sevärdheter och museum och jag-vet-inte-vad. Fyra förvirrade skribenter och en gammal producent. Yeey.

Nej, nu ska jag ut och lufsa runt igen. I will återkom, my baby blog!

02.50

Viktor har just gått. Har inte skrattat så mycket på länge, han och hans fyllestrapatser knäcker allt jag någonsin hört eller läst om. Nu sitter jag och pimplar vin och tvättar… ingen märkvärdig är ute ikväll, och det är rätt skönt för då slipper jag känna mig trist iallafall- jag laddar upp mig inför det förestående mötet med Milad imorgon. Japp, Milad är här på besök. Ska bli såå kul att se honom igen! Den enda som orkar dra ut av mina vänner är typ Erik, och han (förlåt, nu menar jag verkligen inget illa)är en sån där typ som hänger på So eller WR eller -herregud- Mera. Han borde ha kommit hit tycker jag, istället för att slösa en massa tid på Tomas-typer på credd.se. Karljävel.

Det enda jag har ångest inför nu är resan, och det faktum att jag inte kommer hinna träffa alla mina vänner innan jag dör i flygkraschen som jag är säker på kommer äga rum, oavsett om jag sitter mellan Björn (läraren) och William och de lovat att hålla mig i handen och tänka positivt. Björn har t.om lovat att läsa på så mycket som möjligt för att kunna berätta vad som händer när lyset släcks osv, gah gah gah. Jag VET varför ljuset släcks. Vet ni? Det är för att ögonen ska vänja sig vid mörker vid en eventuell “nödlandning”. Döda mig. Jag har försökt förklara min ångest för folk, men den enda som förstår är och kommer alltid att vara Stina. Hon och jag delar något sjukt. Men jag är ändå glad att jag delade det med henne och inte någon annan, hon är den ultimata människan att vara med om något sånt tillsammans med (även om hon var ganska traumatiserad direkt efteråt, för att uttrycka det milt), hon är min eviga tröst-källa och exempel på Lyckad Person Efter Förestående Katastrof.